Hundägare och allemansrätten - Anarki

Då och då uppstår konflikter i skog och mark mellan markägare och jägare å ena sidan och hundägare å andra sidan, om vad den för Sverige unika allemansrätten innebär, när det gäller hundhållning. Sådana konflikter inträffar givetvis oftare i tätortsnära områden med intensivt utnyttjande av markerna.

jälvsäkra hundägare gör gällande att det är fritt fram för dem att släppa sina hundar lösa var som helst och när som helst. Vissa hundägare som vill verka mera pålästa känner till den generella hundförbudstiden 1 mars – 20 augusti och säger sig endast behöva respektera den tiden.

Med principiella uttalanden av Naturvårdsverket och några uppmärksammade rättsfall kan det vara på sin plats att informera om vad som verkligen gäller.

Den som med rätta påpekar felaktig och otillåten hundhållning på sin mark blir inte alltid vänligt bemött. Arrogans och nedlåtenhet mot markägande och jakt är mycket vanligt. Även hot och rena misshandelsincidenter förekommer.

Tillsammans med fyra andra jakthundsägare hade jag planerat att träna viltspår i ett skogsområde på den mark jag disponerar. När vi kom dit upptäckte vi att en man och en kvinna var i full färd med träning av brukshundar i det området.

De hävdade sin rätt enligt allemansrätten och tyckte att vi kunde förflytta oss till ett annat område med våra hundar. Vi väntade emellertid ut dem och de for därifrån med rivstart. Senare vände sig paret till Naturvårdsverket med förfrågan om sin rätt.

Naturvårdsverkets inställning
Naturvårdsverket hänvisade både till Lagen om tillsyn av hund och katt och § 6 i Jaktlagen. Av den förstnämnda lagen framgår det bland annat att hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.

När det gäller jaktlagstiftningen hänvisar Naturvårdsverket till några aktuella rättsfall, som närmare beskrivs nedan.

Jakträtten knuten till markägandet – allemansrätten en sedvanerätt
För användning och träning av jakthundar krävs alltid jakträttshavarens medgivande. Samma krav gäller verksamhet med exempelvis spårhundar.

Man kan däremot inte förbjuda någon att ta med sig hund, som hålls i lina som förhindrar att den driver eller förföljer villebråd. Gör däremot kopplad hund ändå skada på vilt är ägaren ansvarig och brott mot tillsynen med åtföljande skadestånd kan åberopas.

Naturvårdsverket berör också den kollektiva hundhållningen och påpekar att en större ansamling av hundar, även om de är riktigt kopplade får anses utgöra en allvarligare störningsfaktor. Naturvårdsverkets inställning till jakträtten respektive allemansrätten är följande.

Jakträtten är lagligt knuten till markägandet. Utövandet av jakträtten är en del av nyttiggörandet av marken, likaväl som när det gäller skörd av skog och gröda.

Jakträtten är således en del av fastighetsägarens inkomstmöjlighet av marken – i åtskilliga fall en väsentlig del – för vilken fastighetsägaren också betalar skatt. Till jakträtten hör naturligtvis även jakträttshavarens träning av jakthundar - en träning som för övrigt är belagd med ett omfattande regelverk beträffande tid och genomförande.

Allemansrätten däremot är av helt annan karaktär. Det är en sedvanerätt, som under årens lopp vuxit fram och ursprungligen bygger på att markägarna i gången tid inte funnit det nödvändigt att förbehålla sig vissa nyttigheter, exempelvis bär eller svamp, men däremot ollon, nötter och kåda.

Det har också ansetts rimligt att även andra än markägaren skall få färdas över annans mark. Grundprincipen är därvid att skada ej får åstadkommas.

Användningen av hund i olika sammanhang ingår dock inte i allemansrätten. Hunden får givetvis följa med ut i naturen men bör då vara kopplad för att brott mot hundbestämmelserna inte skall inträffa.

Naturvårdsverket påpekade också att markägaren skall lämna sitt tillstånd för den form av hundträning paret ägnade sig åt.

Ytterligare konfrontationer
Här är ytterligare några axplock från min egen verksamhet. Under jakt blev jag störd av en löslöpande labrador retriever, vars ägarinna kom 100 meter bakom. Jag påtalade att det inte var tillåtet att ha lös hund på annans jaktmark och bemöttes av hur illa hon tyckte om jakt.

Jag förklarade att min jakt kunde resultera i kött, som jag skulle äta. Då jag undrade om hon trots allt inte åt kött fick jag svaret att det gjorde hon visst. Hon köpte minsann sitt kött i affär, vilket hon tyckte även jag kunde göra. Tablå.

I slutet av juli ertappade jag en kvinna och en man med två lösa golden retriever. De vägrade först att stanna på tilltal och jag gick då sakta efter dem för att få kontakt.

Plötsligt vänder sig mannen om, tar tag i en armstjock trädgren och rusar skrikande mot mig med grenen i högsta hugg. Han brösttacklar mig och skall just slå grenen i huvudet på mig när det dyker upp en bil, som får honom att avbryta anfallet.

Polisen kopplas in. Mannen uppträdde hotfullt även mot polisen genom att hålla en knytnävstor sten i handen när polisen talade med honom. Anmälan görs, som dock inte resulterar i något åtal. Mannen fanns med i polisens brottregister för missbruk av narkotika. Han var sannolikt påverkad när han anföll mig.

En man och en kvinna låter en schäfer och en flatcoated retriever fritt jaga vildkaniner i ett litet skogsområde. Jag talar om för dem att det är förbjudet och blir utsatt för stormskällning och hotfulla åtbörder. De tycker att det gör väl ingenting att deras hundar jagar vildkaniner – eftersom jag skjuter vildkaniner.

Vid tillfället fanns civilklädd polis i grannskapet och jag sade att vi kunde tillkalla polis om de ville veta vad som gällde.

Det kunde jag gärna göra tyckte mannen, som utgav sig för att själv vara polis. När polisen anlände förnekade han emellertid att han hade påstått sig vara polis. Ord stod mot ord.

Frågan är om man med risk för att själv råka illa måste avstå från att säga till hundägare, som bryter mot lagen och inkräktar på ens egen rätt.
Anarki råder inte bara i storstäder...